Igår, den 15 april, kände Rikard sin första spark från bebisen.

Vi tänker inte ta reda på könet på ultraljudet. Fast det känns som att jag blir mer och mer nyfiken på om det är en pojke eller en flicka vi ska få. Men Rikard håller med, det som känns mest rätt och naturligt är att dra ut på ovissheten till september.

Jag kan visst inte dölja min mage längre. "Flickan här är gravid" meddelade receptionisten tandläkaren utan att ens ha frågat mig. Jag borde kanske sluta förvånas snart. Kanske är det så att gravida får en lite konstig kroppsuppfattning, att de inte förstår hur stora eller små deras magar är. Enligt mig kan jag dölja min graviditet under stora tröjor, då syns det inte tycker jag. Andra verkar vara av en annan åsikt.

Undersökningen hos tandläkaren, ja. Det blev mer än bara en undersökning. Eftersom jag är gravid ville de inte röntga mina tänder, men det hål jag redan visste att jag hade, har de lagat provisoriskt. Jag ska tillbaka för en riktig undersökning och en riktig lagning i oktober, när bebisen är född.
Efter att jag hade fått bedövning frågade jag tandläkaren om det var normalt att man kände sig lite yr i bollen också. Det var det kanske inte, för då fick receptionen sitta på en stol hos mig och berätta Bros historia. Hon var snäll, men oj, vad jag inte var intresserad.
Det var läskigt hos tandläkaren. Jag koncentrerade mig på att andas och fick höra att jag var duktig och att jag hade en liten mun.
Jag hade tänkt fråga efter ett bokmärke efteråt, men det glömde jag bort.