Idag fick jag ett telefonsamtal. En röst i mitt öra berättade att min kära vän på 88 år inte längre finns. Jag började gråta även om jag haft på känn att det inte var långt kvar. Just nu känner jag mig ganska avtrubbad. Hon har varit som en slags extra-mormor för mig sedan jag var barn. Och nu finns hon inte. Förhoppningsvis är hon återförenad med sin man nu. Jag gillar den tanken. De två var det vackraste kärlekspar jag någonsin mött. De verkade älska varandra så innerligt och gick alltid hand i hand.
Nu kommer hon aldrig mer att ringa Rikard för att be honom komma över och hjälpa henne med TV-n. Nu kommer jag aldrig mer att sitta i hennes kök, dricka hennes apelsinjuice, krama henne hejdå. Hon kommer aldrig mer att visa mig sina krukväxter. Jag kommer aldrig mer behöva låtsas att jag förstår mig på blommor. Men jag förstår mig inte på blommor, Inga-Lisa.
Hon var en av de snällaste människor jag kände. Och nu finns hon inte mer på jorden.
Men jag älskar henne.